De spelade operamusik på bensinmacken, jag hade aldrig någonsin hört någonting liknande, jag visste inte om jag ville köpa en kanelbulle eller ett wienerbröd. Jag tänkte på henne, jag undrade var hon var, jag var på en bensinstation och det spelades operamusik. Jag hade aldrig hört något liknande. Expediten sneglade på mig, jag hade stått där väldigt länge och stirrat på kondisbitarna, längre än vad som var författats som tillåtet i De Oskrivna Reglerna. Jag hade precis lagt märke till att det också fanns stora brownies, de såg ut som tegelstenar och jag kunde inte välja, så jag valde bara en dagstidning. Jag kände inte ett dugg. Ovanför kassan fanns det TV-apparater, de speglade överbevakningskamerorna, jag såg mig själv när jag räckte expediten en tjuga och hur han darrade han på handen, jag hade gett honom en hotfull blick, krossat hans arma servicehjärta. Jag satte mig utanför på ett elskåp och bläddrade, inte en enda sida handlade rymdvarelser, jag rullade ihop tidningen och slog ihjäl en fluga som satt på mitt ben, sedan lånade jag någons mobiltelefon och beställde en taxi till Södertälje. Taxichauffören var från Egypten, jag blev glad för att vi skulle kunna ha någonting att prata om, jag kände för att prata om någonting med någon. Jag sa att jag var mycket intresserad av teorin att rymdvarelser hjälpt till med att bygga pyramiderna, hur skulle det annars ha gått till, de tiotals ton tunga stenarna skulle omöjligt kunna släpas upp av någonting mänskligt, i synnerhet inte för femtusen år sedan då det knappast fanns några kullager att tala om, taxichauffören skrockade. Jag bad honom att sluta skrocka och men han fortsatte, han trodde inte på rymdvarelser, science fiction, sa han. Och jag satt tyst i några minuter innan jag sa att det visst måste finnas rymdvarelser, att det är befängt att tro motsatsen, att vissa människor som lever på jorden säkerligen egentligen är rymdvarelser. Tänk dig, sa jag, när hälften av alla rörelser man utför är PR-trick, och när hela ens persona är en spelad karaktär, är man inte då är en rymdvarelse? Taxichauffören ryckte på axlarna, frågade om jag ville ha en lakritsbåt, de fanns i handskfacket, jag tackade och tog två.

det är inte många som vet om att carl von linné extraknäckte som homosexuell flygvärdinnehora, men det är vad han alltid gjorde i solnedgången när dagens hårda namngivanden av blommor var över. efterfrågan på homosexuella manshoror tiotusen meter upp i luften var faktiskt aldrig så stor som i 1700-talets mitt. carl von linné var specialiserad på att suga och runka av rika affärsmän på flygplanstoaletterna, allt annat du har läst är lögner och cover-ups. att carl von linné idag är bevarad på våra hundrakronorssedlar beror inte heller på att han var en banbrytande botaniker, utan för att familjen wallenberg var så tacksamma över hans ålande tunga på sina business trips att de med sin säd klistrade fast hans ansikte på sina sedelbuntar. annan intressant fakta är att det finns en giftig orkidé som linné döpte till wallenbergius kukius, efter jakob wallenbergs kuk.

uppsala kommun har censurerat alla historieböcker som nämner den här delen av carl von linnés liv och om man sprider vidare den hemlighetsstämplade informationen blir man bannlyst från uppland. men det känns värt att offra för att ge er sanningen, och i ärlighetens namn har jag aldrig ens varit särskilt förtjust i den här staden.

situationen är svår. samtidigt som kommunen inte vill något hellre än att stänga ner det sinnesjuka psykhemmet vet de att det är en stor turistkälla i och med de avantgardistiska musikerna från berlin som använder huvuddunkningarna som trumkomp till sina improviserade saxofonsolon.

någonting uteblir alltid när man föds. för joakim var det dessvärre allt förutom reptilhjärnan. för den oinsatte: reptilhjärnan är den del av hjärnan där instinkter, drifter och reflexer huserar. födointag, flykt, försvar och fortplantning är vad som bor där. så. nu när du vet det ska du sluta vara arg på joakim och hans våldsamma impulser. du ska tycka synd om joakim och hans våldsamma impulser. istället för att klandra joakim, klandra hans mor. hon målar tånaglarna i vardagsrummet och ser antingen på martha stewart show eller så ser martha stewart show på henne. istället för att klandra joakim, klandra hans far. han är på sin firma och arbetar med vad han nu arbetar med. (ledtråd: yrket har någonting med papper att göra.) eller nej, förresten. istället för att klandra joakims mor och far, klandra personkemin som uppstod emellan dem på dansbanan. klandra deras oskyddade efterspel i buskaget, klandra människans sociala förutsägbarhet, klandra biologin och dess konsekvenser. klandra slumpen som bara ställer bara till med otyg.

anders björck vandrar längs universitetshallarna, funderar på att dra en populärkulturell referens men ångrar sig. beordrar de blanka herrskorna att smeka stengolvet. låter ryggen vara rak, händerna sammanslutna och vaggandes längs midjan. klockan är tio och korridoren luktar gammal yoghurt. vem har gömt mjölkprodukter i ventilationssystemet? överläppen rycker till, en lätt irritation sprider sig i ryggraden. anders björck kikar in i sal A203, funderar på att dra en populärkulturell referens men föreläsning pågår. riktar blicken mot förslappade studenter, tomma ansikten i ljus från billiga lysrör. de prasslar med m&m-påse, knaprar karamell med öppen mun, låter fradga rinna ned på skriftblock och omvandla anfanger till oläslig syltsmet. irritationen sitter nu i hela ryggmärgen.

anders björck lämnar universitetshallarna, sparkar i snön, svär åt sig själv. hugger huvudet av en tändsticka och tänder en cigarett. promenerar högst upp i slottsbacken, stannar och ser ned över sin stad, blåser rök i ansiktet på den. tänker att uppsala ändå inte kan bli mer förgiftat än såhär och blåser lite till.

anders björck går hem till sitt kontor, sätter sig vid skrivbord och drar en populärkulturell referens. mumlar tyst: the times they are-a changing.

jag åker pendeltåg på kvällen och det är alldeles becksvart ute. det enda som syns när man sneglar mot fönstret är syntetiska, stillastående eldflugor. eftersom tåget är högteknologiskt, kvalitativt och italienskt skakar det knappt när det far över rälsen, istället svävar vi fram. det italienska pendeltåget svävar framåt i rymden och utanför brer stäppen ut sig, h:r landskap af spruckna nebulosor och oberäknerliga meteornedslag.

förlåt mig. jag åker inte pendeltåg, jag åker spöke. jag åker spöke och är inte den enda som känner att jag gör det. alla runtomkring mig är enade i saken. vi pratar eller ser inte på varandra men det är en överrensstämmelse som klubbats av atmosfären. vi tittar upp i taket och räknar antalet lufthål, möts våra blickar kollapsar universum.

jag växer upp framför en flimrande plasmaskärm. jag växer upp framför miljontals pixlar som i symbios bildar menlös binärkod. jag växer upp men inte på längden, utan på bredden. jag växer upp och får elektroniska brev ifrån prinsar i nigeria som lovar att dela med sig av sina förmögenheter bara jag skänker dem mina kontouppgifter. jag växer upp framför "free candy", "free ipod", "free sex", "fuck REAL girls in storvreta." jag växer upp och vidarebefodrar ett videoklipp med en dvärg som ramlar i en vattenpöl till miljontals människor, till alla dem som liksom jag ägnat sina liv åt att försöka finna den roligaste dvärgen, den roligaste vattenpölen och det roligaste fallet. alla lika olyckliga och jag växer upp bland dem, i det smärtsamma förfallet. jag växer upp i sökandet efter det perfekta tidsfördrivet, den bästa vägen ut från verkligheten. jag växer upp i illusioner, jag växer upp och drunknar i ett hav av vattenpölar. jag växer upp i ett parti monopol som enbart innehåller passera gå, inkassera 4000. jag växer men det enda knaket som hörs är ifrån ett datorchassi som sjunger på den sista versen.

det hela är mycket lustigt. jag hatade honom men det var som om jag led av någon slags förföljelserelation. jag stod inte ut med hans närvaro i ögonblicket jag träffade honom, trots att jag utan att erkänna det för mig själv drivit omkring på gatorna och letat efter honom i flera timmar.

vi brukade sitta på golvet och diskutera konstantinopel, akropolis och persepolis in i absurdum. vad hade prins mikael palaiogo den VIII för slags solfjäder på sin krigshjälm? hur gick hela processen i att plocka den där solfjädern till? hur utseddes fågeln och vem skändade den? gick det lika barbariskt till som erövringen av seldjukernas rike? usch, ibland snöade vi in oss så mycket på detaljer att jag tänkte att om någon såg oss utifrån nu hade de skrattat och hatat mig. och varje gång jag nådde den insikten behövde jag fixera min blick vid ett fast objekt, en huvudkudde, en fluga på väggen, ett dörrhandtag, ett penntroll, vadsomhelst för att förhindra mitt huvud från att explodera av ångest...

usch.

jag hatar honom för att han får mig att bli hatad av den osynliga väggen, av vinden som får gardinen att sväva några centimeter ovan mark. vi säger hejdå, han går hem och när jag ser på mina fingrar verkar de sotsvarta och jag nyser ut någonting: inte snorskvalp, utan kolmonoxid. jag har sett en reklamfilm för tvättmedel där de hävdade att "smuts är bra", men de vill ju bara tjäna pengar på mig. jag hatar dig.

ett råd är att aldrig ställa en skål mjölk vid din ytterdörr. den jävla gubben i husvagn har börjat parkera på vår garageuppfart varenda kväll.

vi vet inte vems fel det är, men lillebror är huvudmisstänkt. farfar är ursinnig. det är han som alltid varnat oss, ibland har han till och med hållit långa föreläsningar om vilka påfrestande konsekvenser en liten skål med mjölk faktiskt kan innebära. lillebror är huvudmisstänkt eftersom han föddes utan öron och farfar är ursinnig eftersom någon inte har lyssnat på honom. någon har ställt fram en skål med mjölk vid ytterdörren, för den jävla gubben i husvagn parkerar på våran garageupppfart varenda kväll. farfar hade rätt i att om man en gång är givmild så slutar de aldrig komma tillbaka - de ser det inte som en vänlig gest, utan som ett tecken på att det alltid kommer finnas gratis käk här. ohyran brukar vråla vreeswijk-visor, kasta tomma ölburkar ner i skorstenen och banka på våra fönsterrutor hela natten. ingen kan sova förutom lillebror.

men veckorna går och vi anpassar oss. med tiden blir gubben en del av vardagen. hatet blir till hatkärlek som blir till kärlek som blir till likgiltighet. gubben i husvagn blir ett så självklart inslag av våran garageuppfart att han börjar betraktas som ett husdjur. kliar man honom i nacken spinner han som en katt, kastar man iväg en pinne springer han och hämtar den och öronen fladdrar som amerikansk labrador. han får numera gräddbakelser till frukost och lillebror håller i skrivande stund på att lära honom hoppa igenom plastringar.

på väg hem ifrån klubben bestämmer han sig för att sluta spela rollen som ung, belevad charmör och istället prova någonting nytt. pjäsen möttes av stående ovationer men snart går solen upp och det är dags för andra utmaningar. han sätter sig på en bänk för att vänta in tåget och funderar över rekvisitan har har tillgänglig. fina kläder - check. ett paket lucky strike - check. snedlugg som efter oavbruten dans förvandlats till ofrivillig quiff - check. penna och papper - check. förutsättningarna för att spela svår kille skulle inte kunna vara bättre.

han höjer volymen i mp3-spelaren så alla som står nära ska höra att han lyssnar på en bortglömd sarah records-pärla. sedan tänder han en cigarett, plockar upp ett litet anteckningsblock och börjar dikta om människorna omkring honom som också väntar på tåget. "damen i pälsmössa är änka, det enda hon har kvar är sina katter. den gamle mannen i beige trenchcoat stampar otåligt med foten eftersom han känner att han har slösat bort hela sitt liv och det inte finns mer tid att förlora. den lilla pojken och hans lika gamla kompis har precis snattat sin första chokladkaka, snart lägger sig adrenalinkicken i förmån för skuldkänslorna." och så vidare. han ser redan kultursidorna på recensionsdagen framför sig: FANTASTISKT ÖGA FÖR IAKTTAGELSER!

de imaginära hyllningarna gör honom alldeles varm i byxan och det blir svårt att fortsätta fokusera på diktandet. istället skriver han tacktal till alla de litterära priser han säkert kommer tilldelas, vilket är ett tydligt tecken på att rollen håller på att bli utspelad. när han kliver av tåget börjar han istället spela en person som underkuvar sig för vintern och låter kylan ta över hela kroppsspråket. han går med krökt rygg, snabba steg och armarna ihoptryckta mot kroppen. han ser redan kultursidorna framför sig: BÄTTRE SKILDRING AV DET SVENSKA VINTERMÖRKRETS KONSEKVENSER KOMMER DU ALDRIG SE PÅ EN TEATERSCEN!

- jag har inga kontanter för mitt kaffe. tar ni kort?
- nej.
- åhå.
- en principsak bara. ta det inte personligt.
- hur skulle jag inte kunna ta det personligt? för det första står mitt namn inristat i kortet, för det andra råkade jag skära mig på den vassa kanten när det var nytt så dess existens är alltså dessutom bevarat i mitt kött. vill du se ärret?
- visa ärret.
- här.
- det var inte ett dåligt ärr.
- jag säger ju det. ta mitt kort nu.
- vi tar inte kort.
- finns det inget jag kan göra?
- nej. vi tar inte kort.
- ponera att jag vore en grekisk gud. skulle ni då ta det?
- det vore omöjligt då vi inte har en kortläsare.
- jag vet, men snälla. försök bara föreställa dig scenariot att ni har en kortläsare och jag är en grekisk gud. blunda och bevittna scenen under dina stängda ögonlock om det så behövs. vad skulle hända?
- ingenting. vi tar inte kort.
- jävla idiot.
- vad sa du?
- jag sa JÄVLA IDIOT.
- maken till fräckhet, vem tror du att du är?
- jag vet inte. eller jo. jag är kung zeus av olympus!

nej, stopp. det här stämmer inte. någonting är fruktansvärt fel. vad händer? jag vet inte vad som händer. värmeelementet låter som det ska. alla glödlampor fungerar. det står en färdig kopp socker på mitt skrivbord, utifall att grannen skulle knacka på och behöva låna. sängen är noggrant bäddad. nej, stopp. är det mina fingrar? när jag glömmer mina lovikavantar brukar de vägra röra på sig, men jag har ju mina lovikavantar på mig. nej, stopp! jag hör ett ljud! nej, bara värmeelementet. eller? någonting skramlar i mitt öra. det låter som att en person har fyllt en påse med stenar och skakar om den intill min trumhinna. vem är du? jag ser att du har ett hål i din strumpa.

just nu är jag så fasansfullt trött på mig själv och mitt "litterära" dravel att jag helt seriöst funderar på att finna en annan hobby. någon där man varken behöver tänka eller prata utan bara göra. förmågan att tänka för mycket är vår arts största förbannelse och egenskapen som till slut kommer sända mig, dig och resten av mänskligheten till en säker undergång. precis som mayaindianerna tror jag att det kommer hända redan år 2012. (jag måste för övrigt någon gång få ihop det med en mayaindian. det finns nog inget sexigare än cynism.)

jag önskar att jag vore en neandertalare, de var så betydligt vettigare varelser än homo sapiens. varje vaken timme sörjer jag deras försvinnande från jordytan. jag läste nyligen en fantastisk teori om att hur vi reagerar när vi hör musik - trummar med fingrarna, hummar och så vidare - i själva verket är en genetisk kvarleva ifrån neandertalarna. deras språk innehöll tydligen mycket sådana gester och på något mystiskt (eller ska jag säga vetenskapligt?) sätt har det hängt med oss ända hit. när homo sapiens var upptagna med att upptäcka elden som 200 000 år senare skulle bränna upp oskyldiga byar i australien satt alltså neandertalarna i en ring och trummade med fingrarna i takt till någon gammal bongodänga. why can't I be you?

kanske borde min nya hobby bli att sluta tänka, sluta prata, sluta skriva och istället hämningslöst dansa omkring i mitt rum till primalskrik på högsta volym hela dagarna. skulle någon förbipasserande se mig i fönstret och inte förstå vad jag höll på med skulle det dessutom enbart bero på att denne inte talar mitt språk.

idag bjöd min mamma sin revisor claes hem till oss på middag. han är 52 år gammal, extraknäcker som taxichaufför och har väldigt små ögon. när mamma frågar om maten var god svarar claes att han enbart ätit gröt värmd i mikrovågsugn sedan hans fru lämnade honom, och att vad som helst som inte smakar havregryn duger gott och väl. vi skrattar till lite nervöst, men när claes inte gör detsamma utan istället ser sorgsen ut i sina små ögon inser vi att det var olämpligt av oss.

jag inleder alldeles för många av mina texter med att jag sitter utanför mitt rum och röker. den här är inget undantag.

det är mitt i natten och jag sitter utanför mitt rum och röker. jag lyssnar på pretentiöst pianoplonk och låter ensamhetens gripklor nagla fast sig i mitt skinn. helt utan förvarning så blir snön blå. jag reser mig hastigt upp ur min trasiga solstol och tappar cigaretten i ren förskräckelse. vad är det som händer? efter några sekunder förstår jag att det är ljuset ifrån en påslagen TV som strålar ut ifrån vårat vardagsrumsfönster och att det såklart är morfar som inte kan sova. han tänker nog på allt han saknar: havet, fiskarna och mormor. jag slutar då tycka synd om mig själv och inser att ingen i huset kan vara ensammare än vad morfar blir när han vaknar mitt i natten och börjar zappa mellan arabiska talkshows, italienska modekanaler och amerikanska dammsugarreklamer.

det är en sådan där vinterdag då isen har fryst fast i trottoaren. vill man inte halka så måste man lägga tyngd i varje kliv - inte titta framåt, utan ner på sina fötter för att noggrant undvika klaveret. så jag går alltså längs en trottoar och blänger på mina tunga kängor. en snöscooter kommer plötsligt körandes jämte mig och på den sitter en man med färggrann halsduk och för stor mössa.
- det där ser jobbigt ut. vill du ha skjuts?
- javisst.
- hoppa på där bak.

han accelererar och det går vansinnigt fort. vi åker över stubbar, stenar, buskar och fruset blåbärsris. vi plöjer allt i vår väg och jag tror för en stund att vi är de sista levande människorna på jorden. vinden får mitt frisyr att forma sig som om den vore play-doh deg i händerna på ett barn med en bokstavskombination. mannen skrattar likt en dåre och jag tar efter. precis när jag börjar känna att det här är min lyckligaste stund någonsin blåser hans halsduk och mössa av. han bromsar snöscootern men kliver inte ner, utan sitter kvar och darrar som ett asplöv istället. jag hoppar otåligt av för att själv hämta hans kläder och ser då för första gången mannen framifrån. han har inget ansikte. där det borde finnas ögon, läppar, kinder, näsa och ögonbryn finns bara en yta av hud. hans anlete är lika slätt som en handflata.
- har du inget ansikte?
- nej. förlåt.
- varför sa du inget?
- jag var rädd för att du inte skulle vilja åka snöscooter med mig då.
- jaha.
- det är nog bäst för oss om jag lämnar dig här. hejdå.
- vänta! du glömde halsduken.
- oj, det var nära. tack. du ska inte behöva ha mer med mig att göra nu. hejdå.
- okej, hejdå.
fordonet tynar långsamt bort i horisonten. även fast jag har lite lust att vinka, låter jag bli.

det hade kunnat sluta här
det gör det inte
det slutar nu
i ögonblicket när
jag skriver ett skiljetecken
efter den sista stavelsen

det har kommit en hel drös med flyttfåglar till storvreta, jag fattar inte vad de gör här och tycker synd om dem. jag sitter utanför pojkrumsdörren, röker min cigarett och huttrar trots alla lager av ull och kroppsbehåring. kylan får knäskålarna att vibrera som om jag vore en åldrad krigsveteran med parkinsons sjukdom och jag har inte sett ett enda embryo av tussilago eller en ynka kvadratcentimeter gräsmatta.

samtidigt sitter alltså de fjäderklädda dårarna högt upp i ett livlöst biggaråträd och ser ner på den andefattiga villaperiferin som är storvreta. de måste nog vara väldigt besvikna. min gissning är att flockens ledare är en egotrippad maktmissbrukare som helt enkelt kände sig rastlös i marocko, eller vad de nu har lämnat för den här snöslaskiga katlaborgen. han möttes säkert av motstånd men slog ner det med hjälp av sin retoriska briljans. var inte fåniga nu kamrater, jag kan försäkra er om att det kommer vara den tiden på året då pojkarna studsar omkring i korta shorts och flickorna i kort-korta kjolar. det här kommer vara bra för mig, för dig och för oss.

han får säkert sina fjädrar plockade i skrivande stund. jag önskar att jag hade varit i marocko och upplyst fåglarna i tid om att man ibland inte kan veta vad, eller vem, som är bra för en.

han är förmodligen den viktigaste människan jag hittills mött i mitt liv. han är det första steget i processen att utrota karaktären "mitt egocentriska, självcentrerade jag."

han bjuder mig ofta på kaffe. vi brukar sitta på balkongen i flera timmar och prata om lyckan att leva. eftersom han ständigt är glad blir det omöjligt att vara annat i hans närvaro. han får dock ett allvarsamt tonläge varje gång jag tar upp svårigheterna med att berättiga sin egen existens och säger då såhär: det gäller att vira tankarna runt vristen, behandla dem lika hårdhänt som en olydig hund. hjärnan blir annars en okopplad schäfer, en sådan som löper amok och biter kvinnor och barn i magen.

- stadsteatern, erika.
- hej, jag heter anders mattson. jag ringer för att föreslå er göra en teateruppsättning om mitt liv.
- ursäkta?
- den skulle börja vid min födsel och sluta precis nu, i detta ögonblick, när jag ringer hit för att be er göra en pjäs om det hela. är det inte smart?
- för det första så har ni ringt till biljettkassan och för det andra är det verkligen inte jag som bestämmer om vad vi ska ta in för pjäser.
- var det erika du hette?
- ja.
- okej. då ska jag berätta för dig hur jag fick den här idén, erika. det var så att jag låg hemma och såg på TV, vilket i princip är det enda jag har gjort sen jag fyllde 65. det gick ett program om sjömän i karibien och jag började plötsligt gråta på ett sätt jag inte har gjort på decennier. jag grät som en liten flicka, erika. du förstår, i min ungdom var jag nämligen sjöman i karibien.
- okej.
- vet du varför jag grät?
- nej, men snälla ni, det är telefonkö och…
- jag var inte ledsen över att jag är gammal och min kropp snart vittrar bort. jag bryr mig inte ett dugg om det. du vet, min kropp håller redan på att falla samman och jag tar hela företeelsen med en axelryckning, förutsatt att det är en dag då jag kan röra på mina axlar såklart. det som gjorde mig rädd var insikten om att alla mina minnen och upplevelser också kommer ruttna bort i samband med köttet. jag tål inte tanken på att någonting jag har lagt ner tid på försvinner på ett så simpelt manér. jag har investerat väldigt mycket möda på mitt minne, vet du.
- hade du tänkt boka en biljett, eller?
- nej, jag ville bara uppmärksamma er om att mitt liv existerar och i allra högsta grad är redo att sammanfattas på er teater nu.
- jaha, du kan skicka in ett manus till ledningen. det är åtta människor bakom dig i telefonkön.
- ett manus! det är klart, så dumt av mig. förlåt, jag blir bara så upprymd ibland.
- jag lägger på luren nu.
- det var skönt att prata med dig. med någon. jag hade nästan glömt hur trevligt det kunde vara.
- hejdå.

idag är en annan dag. jag gnuggar möglet ur ögonen, klär på mig och går till bussen. på bussen finns det människor som står upp fast det finns sittplatser. jag tycker de är sjuka i huvudet. en skallig man som bäst skulle kunna beskrivas som "förkyld" lutar sig mot en stång. även fast den tomma stolen bredvid skriker efter hans kroppsvärme sätter han sig inte. när bussen svänger i rondellen vajar han fram och tillbaka som om han vore en olycklig björk, av misstag planterad på en plats utan lä.

nu kliver jag av bussen. jag är framme. men idag är en annan dag så inte där jag normalt sett brukar vara. jag är i ett mörkt rum och taket är fyllt av sådana där självlysande klisterstjärnor. det är en billig imitation av kosmos och jag tänker att den som klistrat upp dem måste vara ordentligt sjuk i huvudet.

jag kan inte minnas att mina sömnvanor någonsin har varit såhär pass mycket ur gängorna. jag tror att problemet ligger i att jag till en viss del har börjat identifiera mig med att inte kunna sova om nätterna, som om jag skulle vilja att alla i skolan pekade på mig och viskade "kolla, där går insomnia-killen." men det vill jag ju inte. eller?

jag älskar tystnaden men blir lätt rastlös. det bästa händer klockan halv fyra, det är då morgonbudet kommer med tidningen. jag brukar tajma en cigg till just den stunden så att jag ska kunna hälsa. säga hej fast mena du är inte ensam. vi pratar aldrig mer än så, tidningsbudet har alltid bråttom. jag skulle gärna vilja se oss samtala längre, vi har ju säkert en hel del gemensamt. vardagsbekymmer, rubbad dygnsrytm, värk i fötterna, avskyn till storvretas fula fasader och så vidare. men jag kan förstå om hon/han vill dela ut dagens nyheter så fort som möjligt. det är trots allt ett uppdrag.

om man läser dagstidningen innan man har lagt sig känns det som om man läser någonting som tillhör framtiden. man läser sådant som inte borde ha hänt eller skrivits om ännu. när jag kommer till sportsidorna för att ta reda på vilken häst jag ska satsa på somnar jag alltid med tidningen på huvudet och vaknar dagen därpå med trycksvärta i pannan.

anders är min bästa vän. vi sitter nu på min balkong och delar på en cigarett. igår var vi ute för att dricka öl och det var också första gången han träffade min flickvän. det var jag, anders och några av hennes vänner på ett precis lagom sunkigt hak.
- hon verkar trevlig.
- elsa? ja, hon är toppen. vill du höra en rolig grej?
- berätta.
- du minns maja, elsas vän. hon med den elektriskt blåa fjällrävenjackan.
- hon minns jag väl, hon var väldigt söt.
- ja! och nu kommer det roliga. elsa berättade senare på kvällen för mig att maja hade blivit blixtförälskad i dig. bara sådär.
- men vi växlade ju knappt ett ord?
- nej, men det var säkert något med din utstrålning. eller flanellskjortan och de indigofärgade jeansen.
- ja, säkert...
- vill du höra det märkvärdigaste? när elsa talade om det för mig blev jag så glad för din skull att det nästan kändes att det var mig som maja blivit blixtförälskad i. det kändes som om det var mina manchesterbyxor hon spanat in och min blick hon mött några sekunder för länge. haha, kan du tänka dig?
- gillar du inte elsa då?
- jo, men det handlar inte om det. du förstår, i just den stunden elsa berättade det där kände jag mig som en helt annan person, som om allt jag sagt och gjort tidigare i mitt liv inte längre spelade någon roll. jag kände att jag i några sekunder var du, och att jag lika gärna skulle kunna vara det tills jag tröttnat och ville vara någon annan. jag kände att jag inte bestod av något grundämne, att jag var helt flytande och genomskinlig. det var som om mitt subjekt inte längre existerade! är det inte lustigt?
anders rynkar pannan eftertänksamt och fimpar cigaretten. han trycker den djupt ner i asfalten och fast den sedan länge är släckt slutar han inte. jag tittar ut mot trottoaren, den är fattig på liv men så är det ju alltid på söndagsförmiddagar.

i sällskapet diskuteras någonting, jag sitter bakåtlutad mot min stol med ena benet lagt över det andra. det är väldigt bekvämt men jag undrar om sällskapet finner min plötsliga frånvaro retsam. markus säger någonting om att HC andersen inte var annat än en jävla moralist. jag känner att jag måste göra någonting, så jag nickar. kliar mig i skägget. veckar pannan och säger mmmm. resten av sällskapet blossar upp och frågar om vi ens har läst flickan med svavelstickorna. det har inte jag. och markus skojade visst bara. när jag ska dricka mitt kaffe darrar jag så mycket att jag spiller ut hela koppen på mitt bäckenben.

jag klämmer sönder de svarta små tingesten på min kropp. det gäller att ta dem när man fortfarande kan, snart kommer de utvecklas till enorma bölder, känsliga för minsta beröring. först kniper jag de som sitter på axlarna och mitt bröst. ryggen når jag inte, den får vara. somliga av dem är fruktansvärt envisa. det gäller att borra ned naglarna djupt i skinnet, så djupt att man nästan hör hur köttet gnisslar i öronvrån. för att uthärda smärtan är det viktigt att tänka "det här är det enda viktiga i världen just nu." man måste låtsas att man inte längre älskar sin mamma och sina vänner. sedan trycker man så hårt man bara förmår och efter en stund kommer pricken ut med en vit liten pormask i följe. tillfredställelsen av att då kunna hålla giftet mellan fingrarna är obeskrivlig. det är som att all smärta under processen att få ut den plötsligt blir till en njutning.

"SOMETIMES THE SUN WILL SHINE,
YES I AM JUST FEELING FINE.
SOMETIMES I'M NOT AWARE,
WHERE I AM OR WHAT I CARE.
SOMETIMES I'M WELL-TO-DO,
BUT I DON'T KNOW WHAT TO DO."

han vänder sitt kvadratiska ansikte emot mig och säger, med förvånad uppsyn, "tycker du?" och det slår mig i just den sekunden att det här måste vara första gången på åratal jag ger min pappa en komplimang. han stryker den egna handflatan mot sin kind och börjar prata om den nya acnesalvan han börjat använda. det jag precis har sagt är att hans hy ser slätare ut än vanligt.

jag och pappa har inte så mycket gemensamt, varken genetiskt eller miljömässigt. förutom våra acneproblem då. så när vi väl ses är det vad vi främst talar om. ibland kan det gå en hel timme innan jag lägger märke till att det enda vi pratat om är acne. men vad ska man annars säga varandra? i och för sig hävdar han att det finns en alkoholistgen från hans sida av familjen som med största sannolikhet också kommer drabba mig. kanske kommer listan på samtalsämnen öka om det nu händer. det hör till historien att jag ständigt förnekar hans tes, särskilt i det ögonblicket jag sveper en stor stark på palermo.

såg en himla vacker naturfilm igår. den handlade om ett gäng fåglar vid ett vattenbryn, det var några svanar som hängde med en ful gås. (säkert med ett fint inre, bör tilläggas.) i alla fall så fanns det en hungrig örn som ofta flög omkring vattenbrynet och hemskt gärna ville ha den där gåsen till middag. det visade sig dock inte vara så enkelt, för varje gång det försökte ta sitt byte försvarade svanarna sin kompis med hjälp av den robusta vingbredden på två meter. men en natt så kom en räv förbi, också den hungrig. då rävar är listigare än örnar så valde den snilledraget att ta gåsen när svanarna sov, vilket skulle visa sig vara en lysande idé. gåsen blev uppäten. när svanarna vaknade i soluppgången var det till ännu en sorglös morgon - deras minne är nämligen så dåligt att de inte kommer ihåg gåsen som för bara några timmar sedan funnits bland dem. men de märkte att någonting saknades, och vandrade omkring vattenbrynet i ett tillstånd av total förvirring. det var helt omöjligt för dem att säga vad som inte fanns där längre, bara en känsla av ofullständighet.

när filmen tog slut började jag leka med tanken att mitt minne skulle vara lika undermåligt som svanarnas. jag hittade på små scenarion i mitt huvud, som att kommunen drar in min busslinje till skolan vilket får mig att titta på tv hela dagarna och helt enkelt glömma bort att jag alltid brukade åka dit. eller att det lokala snabbköpet går i konkurs och jag slutar minnas att äta yoghurt. sedan slår det mig - tänk om det är så? tänk om det finns någonting viktigt jag haft, förlorat, glömt och ständigt saknar? kanske. det skulle onekligen förklara väldigt mycket. idén är så svindlande att jag blir tvungen att gå och lägga mig för att sluta tänka på den. vaknar upp till ännu en sorglös morgon.

jag märker hur jag den senaste veckan allt mer börjat närma mig något som kan liknas vid galenskap. vittnen skvallrar om att jag har skrikit i sömnen, "som en liten tjej", enligt utsago. varför är egentligen inget mysterium. jag har haft hög feber och varken sett dagsljus eller andats in någon frisk vinterluft. min sinnesrubbning beror förutom sjukdom också på att jag varit helt omringad av släktingar och i synnerhet min fanatiskt religiösa moster. övertygad om att djävulen är orsaken till mitt veka immunförsvar har hon ett otal gånger lagt sin hand på min panna för att vädja till jesus att RÄDDA DETTA BARN. det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker upplysa om att jag har feber och inte leukemi. djävulen lever tydligen i varenda snörvlande nästipp.

jag läser sedan en artikel om damm i morgontidningen. där står det att det är vad vi i grunden består av, att människor börjar som damm och slutar som damm, gärna i ett nätt litet skrin eller en vacker lerkruka omsorgsfullt svarvad av mänskliga händer. detta läser jag alltså tjugofyra timmar efter att jag fått ett brev från sjukhuset som bekräftar att jag är dammallergiker. jag försöker koppla ihop det hela med min tillfälliga fobi mot allt som rör sig och kommer till sist fram till att detta måste betyda att jag är allergisk mot mänskligheten. och just då, i det ögonblicket, känner jag mig som en högstadieunge som precis läst the catcher in the rye.

"SEBASTIAN WROTE ALL OF HIS BEST SONGS IN 1995. IN FACT, MOST OF HIS BEST SONGS HAVE THE WORD NINETEEN NINETY-FIVE IN THEM. IT BOTHERED HIM A LITTLE.
WHAT WILL HAPPEN IN 1996?"

den här gången satt jag fastspänd i en fin, brun läderfåtölj. rummet var blygsamt belyst, murrigt och luktade lite som det gör i ett antikvariat. mitt emot mig tjänstgjorde edvard strand, högprofilerad psykolog. han såg mycket intelligent ut i sina runda glasögon, upp till halsen knäppta button down-skjorta och manchesterkavaj. han var säkert också mycket intelligent.
- har du någonting emot att jag spelar in vårat samtal?
- näe.
på det lilla soffbordet (vilket var det enda som angränsade det från att bara vara luft emellan oss) placerade han en nätt liten svart diktafon av märket panasonic.
- jag hade en freestyle från panasonic en gång.
- okej, vi kan prata om den lite senare.
med sina knubbiga fingrar, eller de såg i alla fall ovanligt fylliga ut i proportion till hans kropp, tryckte han på play. sedan lutade han tillbaka sig i sin stol och gav mig en spänd blick. hans mimik påminde mig om hur jag sett ut en julafton för tjugoett år sedan, när jag fått den där freestylen.
- vi kan väl börja med att du säger vad du heter, hur gammal du är och en sak som du tycker om.
- jag heter anders mattson, jag är 34 år gammal. någonting som jag tycker om...?
- vad som helst.
- ärligt talat kan jag inte komma på någonting just nu.
- någonting måste väl finnas.
- jag vet inte. nej, det gör det nog inte.
- dra till med något bara.
- okej, jag tycker om solen. blir det bra?
- mm, intressant...!
han nickade, mumlade för sig själv och antecknade febrilt med sin kulspetspenna. jag började redan tröttna på honom.
- och nu kan du säga något du inte tycker om.
- jaha.
- åter igen, vad som helst.
- solen.
- förutom solen, det har du ju redan sagt.
- men jag tycker inte om solen ibland. jag minns att man vissa dagar på sommaren upplevde den som för varm, den brände och gjorde ens hud röd och irriterad.
- men säg någonting annat.
- nej, det finns inget.
edvard suckade högt. hade jag haft någon att beskriva sucken för hade jag beskrivit den som "ohövlig". han böjde sig fram mot soffbordet och stängde av diktafonen med ett klick, och bara sekunder efter att dess trivsamma surr avtagit saknade jag det.
- anders, tror du att du är sjuk?
- det borde jag väl vara, eftersom jag är här.
- ja. du är en mycket sjuk man, anders.
- okej. jag skulle vilja träffa sjuksyster och lägga mig i min bädd igen.
- sjuksyster är inte här, anders. faktum är att det inte är några kvinnor här just nu överhuvudtaget, om du inte märkt det ännu. det här samtalet sker oss män emellan.
- okej.
- så säg någonting du inte tycker om nu. spindlar, kanske?
- ja, de kan ju vara litet obehagliga.
- intressant!

jag vet inte när jag fick mina sängkläder, eller jo, jag var sju år. jag vet dock inte varför jag ännu använder dem regelbundet, eller jo, tryggheten, det måste vara tryggheten. det är ett komplett set som består av örngott, lakan, påslakan och vad som för dem samman är att de alla är prydda med naivistiskt tecknade rugbyspelare. jag tror att de spelar match, för de ser mycket sammanbitna ut. svettiga grabbar uppfyllda av blödtörstig kamplusta, rugby är en dödsdans. men varför just rugby? jag vet inte, det händer ofta att jag tänker på vad mina sängkläder egentligen har för ursprung. jag undrar om det kan ha varit så att någon satt och tecknade lite rugbykillar på måfå under en tråkig filosofiföreläsning och sedan plötsligt utbrast hey, varför smäller jag inte upp det här på några påslakan!? ja, vem vet, men i vilket fall vill jag utnämna upphovsmakaren till ett geni. idag är jag arton år men sover fortfarande aldrig bättre än när #82 gnider sig mot mitt lår och #23 kysser mig i nacken.

jag vandrade ned för kungsgatan, blev plötsligt bländad av ett helljus och mindes inte längre om jag skulle till skräddaren eller kemtvätten. vad var problemet nu igen - hål eller smuts, hål eller smuts?

för några år sedan bestämde uppsala kommun sig för att alla busshållplatser i länet skulle byta namn till vad de exakt föreställer. låg en hållplats till exempel vid ett gärde så skulle den bara heta Gärdet, låg en annan vid en bensinmack skulle så skulle den bara heta Bensinmacken, låg en vid en fotbollsplan så skulle hållplatsen givetvis heta Fotbollsplanen, och så vidare. detta beslut hade med den nya "ord och inga visor"-mentaliteten att göra som då fått sitt ordentliga genombrott i samhället.

hela namnbyteprocessen skedde dock inte utan vissa svårigheter. under exakt tolv minuter av bussresan mellan uppsala och storvreta ser vägen exakt likadan ut. det är bara stugor, åkrar, villor och hagar så långt ögat når vilket skulle visa sig vara ett problem. när hållplatsen ensta, som ligger vid vägkanten framför en stor åker, skulle få sig ett nytt namn var det nämligen ingen som kom på något. både Vägkanten och Åkern var redan tagna och myket annat erbjöd ju inte omgivningen. kommunen valde efter en del interna diskussioner att helt enkelt döpa om den till Enslig, eftersom det faktiskt såg mycket ensligt ut där.

men för de som bodde i ensta gjorde namnbytet vardagen till en plåga. varje gång de klev av på bussen behövde de i princip skyla sina ansikten för att slippa mötas av föraktfulla blickar från övriga resenärer. det är väldigt pinsamt att utan sällskap gå av på hållplatsen Enslig, man betraktas som en loser som ska hem till sin avskiljda lilla stuga för att se på skräp-TV och samtidigt äta barnfrukostflingor direkt ur paketet. att invånarantalet i ensta under de senaste åren gått ifrån att vara 86 till 24 är alltså inte en slump - ingen vill bo i ensta och ingen vågar kliva av på Enslig.

"VI LEVER I EN TID DÅ LIVET BYGGER PÅ UNDERGÅNG, KÄRLEKEN PÅ ENSAMHET, LYCKAN PÅ SMÅ GULA PILLER OCH DRÖMMARNA PÅ TRETTIO MINUTER LÅNGA TV-KOMEDIER."

de flesta trodde att jag rest till peru för att volontärarbeta därför att jag gick igenom en medelålderskris. folk i min omgivning hade beundrat att jag gett upp min post på försäkringskassan för att verkligen göra någonting med mening, istället för att köpa en motorcykel eller hoppa fallskärm som alla andra gubbar. jag var alltså mycket väl ansedd av släkt och vänner den morgonen jag lämnade arlanda för jorge chavez. men i själva verket hade ingenting berott på min ålder, utan snarare ett begär att komma ifrån rutinerna i mitt slentrianmässiga familjeliv. de långtråkiga middagarna med senig biff, slafsig potatisgratäng, tråkig sallad och ständigt tjat till barn som inte lyssnar till order om att äta upp ärtorna. och framförallt det tvångsmässiga sexet med en fru jag inte längre fann ett dugg attraktiv. hennes kropp var som ett spöke, varje juck genomskinligt.

hela idén till resan kom dels ifrån min stora fascination för främmande kultur och exotiska kvinnor, men också ur en underlig dröm jag hade haft. i drömmen befann jag mig i en bergsby full av urinvånare som skulle bjuda mig på mat. de höll på att koka min son, anders, i en stor gryta. märkligt nog var det enda jag oroade mig över att de skulle salta ordentligt. vi åt till sist anders med couscous. jag hade samtidigt undrat om det var någon form utav högtid, för det spelades på instrument samtidigt som kvinnorna dansade för oss med höftskynken. jag försökte fråga på min bräckliga spanska, men ingen verkade förstå mig. så jag gjorde istället den internationella gesten "tumme upp" för att visa vad jag tyckte om maten. sedan hade jag vaknat i svettiga sängkläder och insett att det var nu mitt liv började.

- haha, matros, jag ryggdunkar dig tusenfalt!
det är natt, jag och mattson sitter på däck och blickar ut över den ändlösa oceanen. vi dricker whiskey och han drog precis ett skämt om sjömannen som var så envis att han till sist dränkte sig själv. det är viktigt med självdistans, vi har varit till havs i 250 dagar nu.
- det är kul för att det är så ironiskt, säger han och tar en klunk ur flaskan.
- ja. och typiskt sjömän!
vi har en fin stund. vinden får hans långa, blonda lockar att vaja. himlen är stjärnklar och vi sitter i utan tröjor. trots att jag försöker låta bli kan jag inte slita blicken ifrån hans rediga överkropp.
- tur att man inte är kapten på 1600-talet och behöver navigera efter de där flummiga eldbollarna, säger han och tittar upp mot skyn.
- tur att man inte är kapten på 2000-talet och behöver vara ett rövhål mot hela sin besättning.
vi flinar. han trevar efter någonting i bakfickan på sina mörka bomullsbyxor.
- nu blir du nog glad.
det är ett paket cigaretter. jag utbrister först ett nasalt glädjetjut, sedan skrattar jag högt.
- ja jävlar, mattson! var har du fått tag på det där?
- jag har haft det sparat sedan länge. försöker att inte röka upp det. men det här, käre vän, är en värdig stund.
han räcker mig en och jag märker hur mina händer darrar av upphetsan. jag kan inte vänta på att äntligen på blossa igen. det finns en tjuv bland besättningen vars stöldräd för några dagar sedan innefattade hela cigarettförrådet, vilket har skänkt mig en oerhörd abstinens. jag drar handen mot min orakade kind och känner hur skäggstubben sticker. förutom cigaretterna så stals också alla rakblad och förtöjningsrep, av någon outgrundlig anledning. mattson ger mig en nätt liten tändsticksask och jag tänder upp direkt. nikotinruset sprider sig genast i hela kroppen.
- räck mig whiskeyn!
vi röker och det råder några minuters behaglig tystnad.
- saknar du någonsin fastlandet? frågar han till sist. jag blir en aning ställd av hans märkliga undran.
- nej, självklart inte. gör du?
det blir tyst igen. denna gång en mycket mer obekväm slags tystnad.
- det kanske låter löjligt, det här. lova att du inte börjar skratta. men jag tänker så ofta på saker, och inte vilka saker som helst, utan sådana saker som inte finns här. som lukten av regn på asfalt. och att se solen spegla sig i tolvvåningshöga kontorsfasaders glasfönster. och att gå mot rött bara för att man kan. och att ha bråttom till bussen men precis hinna med. och att läsa morgontidningen tillsammans med ett glas färskpressad apelsinjuice. och att ta en kvällscigg på balkongen med någon gammal bowieplatta i bakgrunden. eller att somna samtidigt som någon ligger bredvid en, någon som man tycker väldigt mycket om. förstår du vad jag menar? förstår du? säg att du förstår.
- ...nej. jag förstår inte.
han dricker upp det sista ur whiskeyflaskan och slänger den i vattnet.
- äh. inte jag heller, egentligen.

mmmm... macaulay.

min närvaro på lokaltidningen var inte någonting som gjort mycket väsen av sig. det hade börjat med en praktikplats och sedan blivit en tillfällig anställning, men ärligt talat såg jag mig själv som en praktikant oavsett vad lönepapperet sa. till exempel brydde jag mig rent instinktivt mer om att det alltid fanns nybryggt kaffe och kalkonsmörgåsar i köket än att finputsa mina notiser och artikelserier. jag hoppade dessutom mest bara omkring på olika avdelningar när folk var sjuka, ena dagen kunde jag skriva på inrikes, andra på sporten, tredje på nöje. min mångsidighet var väl min starka förmåga snarare än mitt skrivande, vilket så småningom ledde till att jag kände mig en aning tom och flytande. lite som en obetydlig transparent golfboll som gled igenom alla nödvändiga väggar och passade in i alla tänkbara hål. men jag var tacksam över att få vara aktiverad och slippa ligga hemma i sängen och stirra i taket, även om alla kollegor på tidningen kändes ansiktslösa och luktade eau de toilette.

för att underlätta flyttade anders in sängen i vardagsrummet. nu kan vi äta, sova och knulla framför tv:n. det enda i vi behöver kliva upp för att göra är att gå på toa, men anders jobbar på en temporär lösning. jag tror den involverade tupperware-plastbägare?

mödrar höll för sina barns ögon, män i kostym svor och slet sitt hår, den spritt språngande nakna pojkens bleka, päronformade stjärt och tunna blonda hårbevuxna ben lyste i fyrverkeriernas sken samtidigt som han till synes helt obehindrat sprang omkring på trottoarkanten.

morfar gav mig fiskekrok och hundra meter lång lina i födelsedagspresent. han har inte sagt det rätt ut, men jag vet att han känner sig ganska ensam. och inte för att det enda han gör från morgon till kväll är att titta på TV, utan för att han inte har fångat en enda fisk sedan han kom till sverige. mamma har försökt fylla ut tomrummet genom att laga fiskrätter flera gånger i veckan, men morfar petar mest bara i maten och muttrar något om att fisk inte är fisk när den kommer ifrån en snabbköp. desperationen hänger som en rutinerad trapetskonstnär över hela hushållet, men vad finns att göra? det är ju vinter nu. jag försökte förklara hur pimpelfiske fungerar men morfar trodde att jag drev med honom. din gamle skojare! sa han och bytte kanal, han tittar nämligen sällan på en kanal längre än två minuter.

idag firar vi att det är precis arton år sedan jag fick min navelsträng avklippt. att naveln i själva verket är en mycket märklig och motbjudande kroppsdel är ingenting vi lägger stor vikt vid under själva banketten, för varför ska vi? det är ju fest!

han har inte ens gjort någonting mot mig förutom att existera. jag vet inte varför jag provocerar honom så mycket. han är dubbelt så stor som mig och har ett tajt linne på sig. jag säger att han är en fjolla, att han luktar skit, att hans mamma är en hora, att hans penis är så liten så att inte ens proust skulle kunna klä den i ord, etcetera. till sist så smäller han till mig så hårt att jag flyger rätt in i bardisken med huvudet före. klockan är då halv två och de spelar blue monday igen. HOW DOES IT FEEL WHEN YOU TREAT ME LIKE YOU DO? var det sista jag hörde.

jag rycker lite lätt i dörrhandtaget och till min förvåning går det upp.
- det var som fan.
jag och nils brukar ta kvällspasset på senapsfabriken. han är väl lika gammal som min son ungefär, rätt schysst, brukar alltid hålla mig sällskap när jag tar rökpauser även fast han själv aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv. varför har han inte det?
- nils! pallra dig hit, tokfans kontor är inte låst! haha!
jag går in i rummet och sätter mig i skinnfåtöljen. skrivbordet är av finaste mahogny och på det står en flaska konjak. jag häller upp ett glas och sveper det. på väggen sitter ett älghuvud. ett jävla älghuvud. nils trötta ögon spärras upp när han äntrar rummet och ser mig sitta bekvämt tillbakalutad i direktörens stol med fötterna uppslängda på arbetsbordet.
- leif, vad håller du på med?
jag häller upp ett glas och räcker honom det.
- slappna av! ta en drink!
han tvekar först men tar till slut emot den. dricker en klunk. grimaserar ungefär som jag gjorde när jag åt en för stark quesadilla på det där mexikanska sunkhaket förra veckan. jag flinar åt honom.
- leif, är det här en särskilt bra idé? det är ändå direktörens kontor...
jag ändrar tonläge så att jag ska låta så stroppig som möjligt.
- det är ju jag som är direktör nu. och du ska göra som jag säger!
nils börjar skratta högt. jag ställer mig upp och riktar mitt pekfinger mot honom.
- arbetarsmuts, du skall göra som jag behagar!!! sieg heil! sieg heil!
nisse vrider sig av skratt. på mahognybordet står ett inramat familjefoto. jag drar ned gylfen och ollar det.
- se så lycklig min familj är. vi har tre sommarhus, två båtar och fem bilar. just det, nämnde jag att de älskar kuk också? sieg heil!
nisse garvar så våldsamt att han blir tvungen att lägga sig på rygg, han är alldeles tårögd och verkar skratta oupphörligt. jag får en märklig impuls att kissa på honom, men hejdar mig i sista stund och tänker att det vore att leva in sig i rollen lite väl mycket.

och som om jag vore en en alldeles sann historia
som om jag vore baserad på en verklig händelse
vandrar jag ned för vattgårdsvägen
sparkar i snön
svär åt mig själv

som snart nyutbildad civilingenjör borde jag egentligen vara lycklig. det som gör mig deprimerad är att det inte finns någon som verkar veta vad en civilingengör faktiskt gör. för några veckor sedan stötte jag till exempel på en gammal klasskompis från högstadiet. hon heter lina, blond, blåa ögon, hästsvans, smal, väldigt söt. jag hade varit lite kär i henne, minns jag. ja, jag tänkte väl till och med fortfarande på henne ganska ofta, även efter högstadiet. vi stod i alla fall och småpratade lite. hon var precis lika söt som jag minns henne, men som alla andra idioter så ställde hon till sist frågan om vad en civilingenjör egentligen gör. innan jag hunnit svara gjorde hon det bara ännu värre genom att utbrista eller vänta, visst är det en sådan som ligger bakom en massa saker i omgivningen som måste finnas där men som man aldrig tänker på? jag nickade långsamt och försökte dölja besvikelsen i mitt ansikte. sedan frågade hon om vi skulle ta en kaffe. jag ljög och mumlade något om att jag hade bråttom. i själva verket hade jag all tid i världen, men jag valde att spendera den gråtandes i mitt studentrum istället. hon hade ju varit precis som alla andra. precis som alla andra. precis som alla andra. precis som alla andra.

vi är ensamma på rastplatsen. det är rogivande, särskilt om man riktar blicken mot barrskogen istället för den monokroma motorvägen. jag har börjat hata motorvägen. frihetskänslan som den ingivit de första hundra, tvåhundra milen var fantastisk, men nu var den som totalt bortdomnad. med tanke på att vi varit på drift i flera veckor nu är det kanske inte så konstigt.

jag sitter på en bänk och äter en smörgås med prickig korv. det känns i alla fall skönt att kunna ta pauser som denna. sträcka på benen, pinka lite i skogen. märkligt ändå att det är den typen av stunder som jag anser vara höjdpunkterna i min vardag, när jag faktiskt får lämna vägen. jag tänder en cigarett och tänker att jag mer än någonsin vill komma fram. är det någonting jag insett de senaste veckorna så är det att jag inte behöver någon vind i håret eller ändlös motorväg för att överleva. om vägen är frihet så är det fria livet ingenting för mig.

våran gröna peugeot står parkerad några steg ifrån mig. det är ett anskrämligt åbäke som borde ha skrotats för längesen. jag trycker mitt ansikte mot fönsterrutan och stirrar på henne, hon ligger i baksätet och sover. jag förstår att hon är trött. hon är ganska snygg när hon sover. jag fimpar min cigarett, öppnar bilen och ruskar om henne litet. det dröjer inte innan hon vaknar.
- drömde du något fint?
hon gnuggar sig i ögonen och torkar med tröjarmen en salivsträng från mungipan. hon är ganska snygg när hon är vaken också.
- nej. eller jo, att vi var framme.

hon sätter sig framför ratten och startar bilen med en suck. jag slår på radion för att liva upp stämningen. den spelar guns 'n roses.
- jag hoppas borlänge inte gör oss besvikna, säger jag.
- borlänge? vad fan snackar du om? vi är ju på väg till borås.
- var det så?
- ja. det har vi ju varit hela tiden. och det kommer inte göra dig besviken, de har en nio meter hög staty av pinocchio som hälsar en välkommen.
- men borlänge har en gigantisk shoppinggalleria formad som en kupol.
- håll käften, anders. håll käften.
hon tar på sig sina solglasögon, skruvar upp volymen och sjunger med.
- WELCOME TO THE JUNGLE, WE GOT FUN AND GAMES, WE GOT EVERYTHING YOU WANT, HONEY WE KNOW THE NAAAAAAAMES!
jag har solen i ögonen. kunde jag se henne ordentligt hade jag nog tyckt hon var ganska ful nu.

hon bestämde sig för att gå ut, men inte förrens hon klätt sig tillräckligt. dubbla yllekoftor, grovstickad halsduk, mössa, vantar, dubbla långkalsonger, dubbla raggsockor, dunjacka. ingenting var hon mer rädd för än att behöva frysa. att frysa är att underkasta sig naturen. att frysa är att falla på knä och kyssa det rådande klimatets fötter. att frysa är att bli erövrad, kränkt och våldtagen. att frysa är att förlora, tänkte hon innan hon gick ut och lade märke till att hon snarare svettades, och att segerns sötma smakade som salt i munnen.

jag vet inte vad som är mest anmärkningsvärt i min vardag just nu: att min läpp har svullnat upp av okänd anledning eller att alla de tre böcker av helt olika författare som jag lånat ifrån biblioteket ser ut att innehålla understrykningar och anteckningar från en och samma samma person, eventuellt tre personer med identisk handstil.

översatt utdrag från stephen walcotts avhandling suicidal half-monkeys in our time:

"de döda, håriga kropparna kunde i flera månader bli liggandes i lägenheterna. det var stadens brevbärare som först lade märke stanken, men tyvärr var det redan för sent att göra något åt saken. och är det någonting vi kan göra nu i efterhand så är det enbart att beskylla oss själva. vi alla såg hur försäljningen av varm mjölk och bananer störtdök, vi alla visste hur svårt halvaporna hade att somna och acceptera faktumet att imorgon är det morgon igen."

i juni utförde sj ett omfattande klädbyte på hela sin tågpersonal. den nya dressen är av italiensk kvalitet och betydligt mer modern. den ger dessutom ett robustare intryck från både konduktörer och tågvärdar. många påstår att bytet var mycket välbehövligt och att den gamla uniformen låg helt fel i tiden - men bosse, som själv arbetar som tågkonduktör, håller inte med. faktum är att han gjort det till sin livsuppgift att återinföra den gamla klädnaden. han har till och med startat en namninsamling för ändamålet. samtidigt som han knipsar biljetter brukar han alltid be folk om deras underskrifter.

bosses gränslösa hat mot uniformen handlar inte om något så trivialt som att slipsens nya bomullsmaterial får det att klia i hans halsparti. nej, hans indignation har helt andra grunder. jag förstår inte vilka det kan tänkas vara, så jag bestämmer mig för att stämma träff med honom för att ta reda på mer. jag tar både en liten bandspelare och ett anteckningsblock med mig så att inget ord ska gå till spillo under intervjun. vi möts vid den tattiga thairesturangen som vi bestämt. vi skakar hand och tar ett fönsterbord. vi beställer in räkwok.

- kanske var det mina upptrissade förväntningar som slutligen fick mig att hata uniformen, svarar bosse på min inledande fråga.
- så vad hade du då för slags förväntningar? frågar jag så ivrigt att jag glömmer att låta honom tala till punkt. han slirkar upp en nudel mellan framtänderna och tänker efter i några sekunder.
- ja, främst handlade det väl om bakar.
jag antecknar febrilt.
- fortsätt.
- ...kan jag få vara anonym?
- givetvis.
- bra. jo, jag minns att jag blev kolossalt lycklig när jag först hörde talas om de nya uniformerna. främst för att äntligen få se liselott och eva-britts ändor i ett helt nytt sken, efter en så lång period av tristess. jag menar, arbetsplatsen var så grå, det var samma bakar varje dag. du som är en ung man förstår säkert inte hur det tär på en. jag hade i alla fall stora förhoppningar på att de nya kjolarna skulle vara tighta, du vet, som sådana där modekjolar är nu för tiden. så man kanske skulle få se lite stjärtkonturer och troskanter.
- vilka är liselott och eva-britt?
- vi brukar ofta vara konduktörer på liknande tåglinjer.
- aha.
- de brukar lite skämtsamt kallas för "bistrovagnens fagraste bönor".
jag skriver så pennan glöder.
- sedan hade jag väl på något vis hoppats att även min bak skulle se mer ungdomlig ut i den nya kostymen. att damerna skulle betrakta den samt tissla, tassla och fnittra med sina väninnor när jag gick förbi. och att de skulle spekulera vilt kring mitt civilstånd. MEN!
han slår plötsligt näven i bordet.
- vad möttes jag av? slappare rövar än någonsin! det kändes som att liselott och eva-britt blivit tio år äldre på en dag! och att min egen stuss blivit helt enorm! är det inte helt jävla sinnessjukt?
- jo. jag skriver att du sagt "vad fan vet italienare om sex appeal?"
- men det har jag ju inte sagt.
- men jag skriver det ändå.

"JAG TROR PÅ KÖTTETS LUST OCH SJÄLENS OBOTLIGA ENSAMHET."

av alla brev jag fick ifrån stigbjörn så var det tolfte nog det mest älskvärda. det var där han verkligen bekände på vilka sätt han var besatt av mig och beskrev hur han brukade klippa ut alla tidningsartiklar jag skrev, allt ifrån reportagen till de fjuttigaste notiserna, och sätta upp dem på väggen ovanför sin säng. ibland brukar jag ta de artiklar jag tycker bäst om och gnugga dem mot mitt kön. det dröjer vanligtvis bara några sekunder innan allt urartar i en våldsam orgasm, skrev han. ingenting i världen gjorde mig lyckligare än att få höra det.

men stigbjörn skrev också om hur hans nioåriga son, som spenderade varannan helg hos honom, hade börjat lägga märke till hans något avvikande beteenden. till och med hans frånskiljda fru som han sällan pratade med hade känt en viss oro och misstänkt att han höll på med någon form utav narkotika. på en rad i brevet - allt beror på min oupphörliga kärlek till dig och jag vet inte hur jag ska hantera det - var bläcket alldeles utsmetat, och jag antog att det var hans tårar som orsakat det.

jag skickade genast ett svar där jag skrev att jag skulle sitta i det minst synliga hörnet på ofvandals klockan två dagen därpå. jag ville träffa honom, det räckte inte med att få självbekräftelse genom brev, jag behövde hans kropp gnidandes mot min. nästa dag satte jag mig på fiket och hällde i ren nervositet i mig påtår efter påtår. jag fantiserade i kring hur han skulle se ut. mörk eller ljus, stark eller späd? det enda jag kunde vara säker på var att han var minst dubbelt så gammal som mig, och på något vis kändes det fruktansvärt irrelevant. men timmarna gick och stigbjörn kom aldrig. till sist gav jag upp och gick hem i regnet med nersänkt huvud. det visade sig att brevet jag fått från honom också var det sista, jag hörde aldrig mer från stigbjörn. det gjorde fruktansvärt ont i mig och jag känner fortfarande smärtan varje gång det regnar.

"I KNOW THE HUMAN BEING AND FISH
CAN CO-EXIST PEACEFULLY."

det är fars dag, vi äter apelsinklyftor vid frukostbordet och berikar pappas slipsgarderob. allt är väldigt trevligt ända fram tills pappa talar om att han har en tumör i huvudet. både mor och lillebror brister i gråt, och det dröjer minst en minut innan någons reaktionsförmåga reagerar och frågar om det är säkert, om han pratat med en läkare? det visar sig att han inte har några som helst belägg för att det skulle handla om en hjärntumör och att det förmodligen bara rör sig om en vanlig huvudvärk. förlåt, men det var så trevligt att få eran uppmärksamhet! skrattar far förnöjt samtidigt som han ihärdigt suger det sista ur apelsinklyftan.

jag vaknade imorse utav ett högljutt, ja, rent av öronbedövande oväsen. kvoten av sömntimmar var ännu inte uppfylld och faktumet att det handlade om ett mekaniskt olåt förargade mig bara ännu mera. hade det rört sig om ett för högt skrattande barn eller en gråtande jungfru hade jag inte alls tagit illa vid, men jag tålde inte tanken att behöva bli väckt av någonting syntetiskt.

jag stormade ut, klädd i samma reklamtröja, mjukisbyxor och raggstrumpor som jag sovit i. väl där möttes jag av ett gigantiskt, oranget åbäke. det höll på att såga ner ett gammalt träd, vilket var det som framkallande oljudet. samtidigt som det syntes att trädet var åldrat och instabilt så fann jag det vara mycket vackert, och det slog mig hur absurt det var att jag aldrig lagt märke till det förut. en arbetare i hjälm vars ansikte jag inte kan förnimma berättade att det skulle räcka med att en hund nosade på stammen för att hela trädet skulle falla och inte bara vara i vägen för hederliga promenerare, utan också orsaka att gatan skulle fyllas av inälvor och brustna hundlungor. och tro mig, det är inte en vacker syn, sa han och torkade med sin handflata några svettpärlor från pannan. jag gick in och tänkte att en hunds dödskvidanden i alla fall inte hade väckt mig.

sedan den dagen kontoret fick slut på färgpatroner är ingenting sig likt. kaffemaskinen fräser och vägrar spotta ut någon mjölk. det råder panik i styrelserummet av sällsamt skådat slag, stolar välts, det ritas djävulshorn och könsorgan på whiteboardtavlor. ingen har längre översta skjortknappen knäppt och att knyta sin slips på klassiskt windsor-manér är ett minne blott. styrelseledamöterna har i rent vansinne slitit av den lilla kalufs som de fortfarande hade kvar på sina tunnhåriga hjässor. användning av dokumentförstöraren har gått ifrån att vara engångsförteelse till slentrianmässig rutin. ingen går längre på toaletten, för vad är poängen? allt är ju ändå bara skit. kontoristerna har nått en så måttlös nivå av uppgivenhet att de enbart använder sina datorer för att porrsurfa och gå in på nazistsympatiserande hemsidor. alla luktar kaviar i munnen, och hur solljus smakar kommer ingen ihåg.

för några dagar sedan satt kjell bergqvist på tåget till enköping. han kastade en blick på tågtidsskriften som låg framför honom där kjell bergqvist, i egen hög person, prydde omslaget. kjell blev ursinnig och hällde i vredesmod ut allt sitt kaffe på bilden förutom sumpen, som han kletade runt med på sina byxor för att få det att se ut som om han kissat på sig. sedan tittade han ut för fönstret och beskådade hur arbogas värmeverk skamlöst erigerade sig framför hans ögon.

morfar är här. han har rest hit från ett land där det på sommarhalvåret blir lika varmt som i en finsk ångbastu. här i sverige är det tidig november, kylan tar varje tillfälle i akt att sprida sig i varenda cell utav kroppen och dimman lägger sig dystert över talltopparna. det rör inte morfar i ryggen. att hans rygg är skör och tvär rör honom inte heller i ryggen.

morfar är en barsk man som nyttjar ett mycket allvarsamt minspel. han talar inte särskilt ofta. vi har inte setts på tretton år men ännu har han inte ställt mig en enda fråga om mitt liv, vilket jag inte har någonting emot. för väl när morfar talar lyssnar jag alltid så uppmärksamt att det känns som om mina öronsnibbar kommer explodera - detta trots att morfar bara talar om en sak, vilket är fiske. han har varit fiskare hela sitt långa liv och gör inget hellre än att gång på gång upprepa hur det gick till när han drog opp en 55 kilo tung fisk ur kaspiska havet. det var en kamp som inte bara handlade om att få upp en fisk, gosse.

min morfar, den gamle. det är han och havet.

de kräktes i lampskärmar
ejakulerade på örngott
de var hormonstinna hingstar på grönbete
deras dagar var som smekningar utav sammet

det var väl i maj någon gång som jag fick mitt första brev ifrån stigbjörn. han hade läst mitt kåseri i bergslagsposten om björn borgs märkliga klassresa från tenniskung till resårband på färgglada kalsonger. han skrev att han tyckte om hur jag lyft fram den förnedrande färden från wimbledon till underliv, och att han själv alltid ogillat björn borg. alla som följde tennisen på färg-TV och inte var färgblinda fattade ju att McEnroe var den store spelaren, skrev han.

stigbjörn tyckte säkert att jag verkade vara en bra grabb fri från pretentioner. ibland, när jag känner att jag inte har någonting kvar, plockar jag fram hans brev och läser det.