av alla brev jag fick ifrån stigbjörn så var det tolfte nog det mest älskvärda. det var där han verkligen bekände på vilka sätt han var besatt av mig och beskrev hur han brukade klippa ut alla tidningsartiklar jag skrev, allt ifrån reportagen till de fjuttigaste notiserna, och sätta upp dem på väggen ovanför sin säng. ibland brukar jag ta de artiklar jag tycker bäst om och gnugga dem mot mitt kön. det dröjer vanligtvis bara några sekunder innan allt urartar i en våldsam orgasm, skrev han. ingenting i världen gjorde mig lyckligare än att få höra det.

men stigbjörn skrev också om hur hans nioåriga son, som spenderade varannan helg hos honom, hade börjat lägga märke till hans något avvikande beteenden. till och med hans frånskiljda fru som han sällan pratade med hade känt en viss oro och misstänkt att han höll på med någon form utav narkotika. på en rad i brevet - allt beror på min oupphörliga kärlek till dig och jag vet inte hur jag ska hantera det - var bläcket alldeles utsmetat, och jag antog att det var hans tårar som orsakat det.

jag skickade genast ett svar där jag skrev att jag skulle sitta i det minst synliga hörnet på ofvandals klockan två dagen därpå. jag ville träffa honom, det räckte inte med att få självbekräftelse genom brev, jag behövde hans kropp gnidandes mot min. nästa dag satte jag mig på fiket och hällde i ren nervositet i mig påtår efter påtår. jag fantiserade i kring hur han skulle se ut. mörk eller ljus, stark eller späd? det enda jag kunde vara säker på var att han var minst dubbelt så gammal som mig, och på något vis kändes det fruktansvärt irrelevant. men timmarna gick och stigbjörn kom aldrig. till sist gav jag upp och gick hem i regnet med nersänkt huvud. det visade sig att brevet jag fått från honom också var det sista, jag hörde aldrig mer från stigbjörn. det gjorde fruktansvärt ont i mig och jag känner fortfarande smärtan varje gång det regnar.