morfar är här. han har rest hit från ett land där det på sommarhalvåret blir lika varmt som i en finsk ångbastu. här i sverige är det tidig november, kylan tar varje tillfälle i akt att sprida sig i varenda cell utav kroppen och dimman lägger sig dystert över talltopparna. det rör inte morfar i ryggen. att hans rygg är skör och tvär rör honom inte heller i ryggen.

morfar är en barsk man som nyttjar ett mycket allvarsamt minspel. han talar inte särskilt ofta. vi har inte setts på tretton år men ännu har han inte ställt mig en enda fråga om mitt liv, vilket jag inte har någonting emot. för väl när morfar talar lyssnar jag alltid så uppmärksamt att det känns som om mina öronsnibbar kommer explodera - detta trots att morfar bara talar om en sak, vilket är fiske. han har varit fiskare hela sitt långa liv och gör inget hellre än att gång på gång upprepa hur det gick till när han drog opp en 55 kilo tung fisk ur kaspiska havet. det var en kamp som inte bara handlade om att få upp en fisk, gosse.

min morfar, den gamle. det är han och havet.