min närvaro på lokaltidningen var inte någonting som gjort mycket väsen av sig. det hade börjat med en praktikplats och sedan blivit en tillfällig anställning, men ärligt talat såg jag mig själv som en praktikant oavsett vad lönepapperet sa. till exempel brydde jag mig rent instinktivt mer om att det alltid fanns nybryggt kaffe och kalkonsmörgåsar i köket än att finputsa mina notiser och artikelserier. jag hoppade dessutom mest bara omkring på olika avdelningar när folk var sjuka, ena dagen kunde jag skriva på inrikes, andra på sporten, tredje på nöje. min mångsidighet var väl min starka förmåga snarare än mitt skrivande, vilket så småningom ledde till att jag kände mig en aning tom och flytande. lite som en obetydlig transparent golfboll som gled igenom alla nödvändiga väggar och passade in i alla tänkbara hål. men jag var tacksam över att få vara aktiverad och slippa ligga hemma i sängen och stirra i taket, även om alla kollegor på tidningen kändes ansiktslösa och luktade eau de toilette.