de flesta trodde att jag rest till peru för att volontärarbeta därför att jag gick igenom en medelålderskris. folk i min omgivning hade beundrat att jag gett upp min post på försäkringskassan för att verkligen göra någonting med mening, istället för att köpa en motorcykel eller hoppa fallskärm som alla andra gubbar. jag var alltså mycket väl ansedd av släkt och vänner den morgonen jag lämnade arlanda för jorge chavez. men i själva verket hade ingenting berott på min ålder, utan snarare ett begär att komma ifrån rutinerna i mitt slentrianmässiga familjeliv. de långtråkiga middagarna med senig biff, slafsig potatisgratäng, tråkig sallad och ständigt tjat till barn som inte lyssnar till order om att äta upp ärtorna. och framförallt det tvångsmässiga sexet med en fru jag inte längre fann ett dugg attraktiv. hennes kropp var som ett spöke, varje juck genomskinligt.

hela idén till resan kom dels ifrån min stora fascination för främmande kultur och exotiska kvinnor, men också ur en underlig dröm jag hade haft. i drömmen befann jag mig i en bergsby full av urinvånare som skulle bjuda mig på mat. de höll på att koka min son, anders, i en stor gryta. märkligt nog var det enda jag oroade mig över att de skulle salta ordentligt. vi åt till sist anders med couscous. jag hade samtidigt undrat om det var någon form utav högtid, för det spelades på instrument samtidigt som kvinnorna dansade för oss med höftskynken. jag försökte fråga på min bräckliga spanska, men ingen verkade förstå mig. så jag gjorde istället den internationella gesten "tumme upp" för att visa vad jag tyckte om maten. sedan hade jag vaknat i svettiga sängkläder och insett att det var nu mitt liv började.