den här gången satt jag fastspänd i en fin, brun läderfåtölj. rummet var blygsamt belyst, murrigt och luktade lite som det gör i ett antikvariat. mitt emot mig tjänstgjorde edvard strand, högprofilerad psykolog. han såg mycket intelligent ut i sina runda glasögon, upp till halsen knäppta button down-skjorta och manchesterkavaj. han var säkert också mycket intelligent.
- har du någonting emot att jag spelar in vårat samtal?
- näe.
på det lilla soffbordet (vilket var det enda som angränsade det från att bara vara luft emellan oss) placerade han en nätt liten svart diktafon av märket panasonic.
- jag hade en freestyle från panasonic en gång.
- okej, vi kan prata om den lite senare.
med sina knubbiga fingrar, eller de såg i alla fall ovanligt fylliga ut i proportion till hans kropp, tryckte han på play. sedan lutade han tillbaka sig i sin stol och gav mig en spänd blick. hans mimik påminde mig om hur jag sett ut en julafton för tjugoett år sedan, när jag fått den där freestylen.
- vi kan väl börja med att du säger vad du heter, hur gammal du är och en sak som du tycker om.
- jag heter anders mattson, jag är 34 år gammal. någonting som jag tycker om...?
- vad som helst.
- ärligt talat kan jag inte komma på någonting just nu.
- någonting måste väl finnas.
- jag vet inte. nej, det gör det nog inte.
- dra till med något bara.
- okej, jag tycker om solen. blir det bra?
- mm, intressant...!
han nickade, mumlade för sig själv och antecknade febrilt med sin kulspetspenna. jag började redan tröttna på honom.
- och nu kan du säga något du inte tycker om.
- jaha.
- åter igen, vad som helst.
- solen.
- förutom solen, det har du ju redan sagt.
- men jag tycker inte om solen ibland. jag minns att man vissa dagar på sommaren upplevde den som för varm, den brände och gjorde ens hud röd och irriterad.
- men säg någonting annat.
- nej, det finns inget.
edvard suckade högt. hade jag haft någon att beskriva sucken för hade jag beskrivit den som "ohövlig". han böjde sig fram mot soffbordet och stängde av diktafonen med ett klick, och bara sekunder efter att dess trivsamma surr avtagit saknade jag det.
- anders, tror du att du är sjuk?
- det borde jag väl vara, eftersom jag är här.
- ja. du är en mycket sjuk man, anders.
- okej. jag skulle vilja träffa sjuksyster och lägga mig i min bädd igen.
- sjuksyster är inte här, anders. faktum är att det inte är några kvinnor här just nu överhuvudtaget, om du inte märkt det ännu. det här samtalet sker oss män emellan.
- okej.
- så säg någonting du inte tycker om nu. spindlar, kanske?
- ja, de kan ju vara litet obehagliga.
- intressant!