för några år sedan bestämde uppsala kommun sig för att alla busshållplatser i länet skulle byta namn till vad de exakt föreställer. låg en hållplats till exempel vid ett gärde så skulle den bara heta Gärdet, låg en annan vid en bensinmack skulle så skulle den bara heta Bensinmacken, låg en vid en fotbollsplan så skulle hållplatsen givetvis heta Fotbollsplanen, och så vidare. detta beslut hade med den nya "ord och inga visor"-mentaliteten att göra som då fått sitt ordentliga genombrott i samhället.

hela namnbyteprocessen skedde dock inte utan vissa svårigheter. under exakt tolv minuter av bussresan mellan uppsala och storvreta ser vägen exakt likadan ut. det är bara stugor, åkrar, villor och hagar så långt ögat når vilket skulle visa sig vara ett problem. när hållplatsen ensta, som ligger vid vägkanten framför en stor åker, skulle få sig ett nytt namn var det nämligen ingen som kom på något. både Vägkanten och Åkern var redan tagna och myket annat erbjöd ju inte omgivningen. kommunen valde efter en del interna diskussioner att helt enkelt döpa om den till Enslig, eftersom det faktiskt såg mycket ensligt ut där.

men för de som bodde i ensta gjorde namnbytet vardagen till en plåga. varje gång de klev av på bussen behövde de i princip skyla sina ansikten för att slippa mötas av föraktfulla blickar från övriga resenärer. det är väldigt pinsamt att utan sällskap gå av på hållplatsen Enslig, man betraktas som en loser som ska hem till sin avskiljda lilla stuga för att se på skräp-TV och samtidigt äta barnfrukostflingor direkt ur paketet. att invånarantalet i ensta under de senaste åren gått ifrån att vara 86 till 24 är alltså inte en slump - ingen vill bo i ensta och ingen vågar kliva av på Enslig.