- haha, matros, jag ryggdunkar dig tusenfalt!
det är natt, jag och mattson sitter på däck och blickar ut över den ändlösa oceanen. vi dricker whiskey och han drog precis ett skämt om sjömannen som var så envis att han till sist dränkte sig själv. det är viktigt med självdistans, vi har varit till havs i 250 dagar nu.
- det är kul för att det är så ironiskt, säger han och tar en klunk ur flaskan.
- ja. och typiskt sjömän!
vi har en fin stund. vinden får hans långa, blonda lockar att vaja. himlen är stjärnklar och vi sitter i utan tröjor. trots att jag försöker låta bli kan jag inte slita blicken ifrån hans rediga överkropp.
- tur att man inte är kapten på 1600-talet och behöver navigera efter de där flummiga eldbollarna, säger han och tittar upp mot skyn.
- tur att man inte är kapten på 2000-talet och behöver vara ett rövhål mot hela sin besättning.
vi flinar. han trevar efter någonting i bakfickan på sina mörka bomullsbyxor.
- nu blir du nog glad.
det är ett paket cigaretter. jag utbrister först ett nasalt glädjetjut, sedan skrattar jag högt.
- ja jävlar, mattson! var har du fått tag på det där?
- jag har haft det sparat sedan länge. försöker att inte röka upp det. men det här, käre vän, är en värdig stund.
han räcker mig en och jag märker hur mina händer darrar av upphetsan. jag kan inte vänta på att äntligen på blossa igen. det finns en tjuv bland besättningen vars stöldräd för några dagar sedan innefattade hela cigarettförrådet, vilket har skänkt mig en oerhörd abstinens. jag drar handen mot min orakade kind och känner hur skäggstubben sticker. förutom cigaretterna så stals också alla rakblad och förtöjningsrep, av någon outgrundlig anledning. mattson ger mig en nätt liten tändsticksask och jag tänder upp direkt. nikotinruset sprider sig genast i hela kroppen.
- räck mig whiskeyn!
vi röker och det råder några minuters behaglig tystnad.
- saknar du någonsin fastlandet? frågar han till sist. jag blir en aning ställd av hans märkliga undran.
- nej, självklart inte. gör du?
det blir tyst igen. denna gång en mycket mer obekväm slags tystnad.
- det kanske låter löjligt, det här. lova att du inte börjar skratta. men jag tänker så ofta på saker, och inte vilka saker som helst, utan sådana saker som inte finns här. som lukten av regn på asfalt. och att se solen spegla sig i tolvvåningshöga kontorsfasaders glasfönster. och att gå mot rött bara för att man kan. och att ha bråttom till bussen men precis hinna med. och att läsa morgontidningen tillsammans med ett glas färskpressad apelsinjuice. och att ta en kvällscigg på balkongen med någon gammal bowieplatta i bakgrunden. eller att somna samtidigt som någon ligger bredvid en, någon som man tycker väldigt mycket om. förstår du vad jag menar? förstår du? säg att du förstår.
- ...nej. jag förstår inte.
han dricker upp det sista ur whiskeyflaskan och slänger den i vattnet.
- äh. inte jag heller, egentligen.