han vänder sitt kvadratiska ansikte emot mig och säger, med förvånad uppsyn, "tycker du?" och det slår mig i just den sekunden att det här måste vara första gången på åratal jag ger min pappa en komplimang. han stryker den egna handflatan mot sin kind och börjar prata om den nya acnesalvan han börjat använda. det jag precis har sagt är att hans hy ser slätare ut än vanligt.

jag och pappa har inte så mycket gemensamt, varken genetiskt eller miljömässigt. förutom våra acneproblem då. så när vi väl ses är det vad vi främst talar om. ibland kan det gå en hel timme innan jag lägger märke till att det enda vi pratat om är acne. men vad ska man annars säga varandra? i och för sig hävdar han att det finns en alkoholistgen från hans sida av familjen som med största sannolikhet också kommer drabba mig. kanske kommer listan på samtalsämnen öka om det nu händer. det hör till historien att jag ständigt förnekar hans tes, särskilt i det ögonblicket jag sveper en stor stark på palermo.