jag märker hur jag den senaste veckan allt mer börjat närma mig något som kan liknas vid galenskap. vittnen skvallrar om att jag har skrikit i sömnen, "som en liten tjej", enligt utsago. varför är egentligen inget mysterium. jag har haft hög feber och varken sett dagsljus eller andats in någon frisk vinterluft. min sinnesrubbning beror förutom sjukdom också på att jag varit helt omringad av släktingar och i synnerhet min fanatiskt religiösa moster. övertygad om att djävulen är orsaken till mitt veka immunförsvar har hon ett otal gånger lagt sin hand på min panna för att vädja till jesus att RÄDDA DETTA BARN. det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker upplysa om att jag har feber och inte leukemi. djävulen lever tydligen i varenda snörvlande nästipp.

jag läser sedan en artikel om damm i morgontidningen. där står det att det är vad vi i grunden består av, att människor börjar som damm och slutar som damm, gärna i ett nätt litet skrin eller en vacker lerkruka omsorgsfullt svarvad av mänskliga händer. detta läser jag alltså tjugofyra timmar efter att jag fått ett brev från sjukhuset som bekräftar att jag är dammallergiker. jag försöker koppla ihop det hela med min tillfälliga fobi mot allt som rör sig och kommer till sist fram till att detta måste betyda att jag är allergisk mot mänskligheten. och just då, i det ögonblicket, känner jag mig som en högstadieunge som precis läst the catcher in the rye.