det är en sådan där vinterdag då isen har fryst fast i trottoaren. vill man inte halka så måste man lägga tyngd i varje kliv - inte titta framåt, utan ner på sina fötter för att noggrant undvika klaveret. så jag går alltså längs en trottoar och blänger på mina tunga kängor. en snöscooter kommer plötsligt körandes jämte mig och på den sitter en man med färggrann halsduk och för stor mössa.
- det där ser jobbigt ut. vill du ha skjuts?
- javisst.
- hoppa på där bak.

han accelererar och det går vansinnigt fort. vi åker över stubbar, stenar, buskar och fruset blåbärsris. vi plöjer allt i vår väg och jag tror för en stund att vi är de sista levande människorna på jorden. vinden får mitt frisyr att forma sig som om den vore play-doh deg i händerna på ett barn med en bokstavskombination. mannen skrattar likt en dåre och jag tar efter. precis när jag börjar känna att det här är min lyckligaste stund någonsin blåser hans halsduk och mössa av. han bromsar snöscootern men kliver inte ner, utan sitter kvar och darrar som ett asplöv istället. jag hoppar otåligt av för att själv hämta hans kläder och ser då för första gången mannen framifrån. han har inget ansikte. där det borde finnas ögon, läppar, kinder, näsa och ögonbryn finns bara en yta av hud. hans anlete är lika slätt som en handflata.
- har du inget ansikte?
- nej. förlåt.
- varför sa du inget?
- jag var rädd för att du inte skulle vilja åka snöscooter med mig då.
- jaha.
- det är nog bäst för oss om jag lämnar dig här. hejdå.
- vänta! du glömde halsduken.
- oj, det var nära. tack. du ska inte behöva ha mer med mig att göra nu. hejdå.
- okej, hejdå.
fordonet tynar långsamt bort i horisonten. även fast jag har lite lust att vinka, låter jag bli.