jag inleder alldeles för många av mina texter med att jag sitter utanför mitt rum och röker. den här är inget undantag.

det är mitt i natten och jag sitter utanför mitt rum och röker. jag lyssnar på pretentiöst pianoplonk och låter ensamhetens gripklor nagla fast sig i mitt skinn. helt utan förvarning så blir snön blå. jag reser mig hastigt upp ur min trasiga solstol och tappar cigaretten i ren förskräckelse. vad är det som händer? efter några sekunder förstår jag att det är ljuset ifrån en påslagen TV som strålar ut ifrån vårat vardagsrumsfönster och att det såklart är morfar som inte kan sova. han tänker nog på allt han saknar: havet, fiskarna och mormor. jag slutar då tycka synd om mig själv och inser att ingen i huset kan vara ensammare än vad morfar blir när han vaknar mitt i natten och börjar zappa mellan arabiska talkshows, italienska modekanaler och amerikanska dammsugarreklamer.