på väg hem ifrån klubben bestämmer han sig för att sluta spela rollen som ung, belevad charmör och istället prova någonting nytt. pjäsen möttes av stående ovationer men snart går solen upp och det är dags för andra utmaningar. han sätter sig på en bänk för att vänta in tåget och funderar över rekvisitan har har tillgänglig. fina kläder - check. ett paket lucky strike - check. snedlugg som efter oavbruten dans förvandlats till ofrivillig quiff - check. penna och papper - check. förutsättningarna för att spela svår kille skulle inte kunna vara bättre.

han höjer volymen i mp3-spelaren så alla som står nära ska höra att han lyssnar på en bortglömd sarah records-pärla. sedan tänder han en cigarett, plockar upp ett litet anteckningsblock och börjar dikta om människorna omkring honom som också väntar på tåget. "damen i pälsmössa är änka, det enda hon har kvar är sina katter. den gamle mannen i beige trenchcoat stampar otåligt med foten eftersom han känner att han har slösat bort hela sitt liv och det inte finns mer tid att förlora. den lilla pojken och hans lika gamla kompis har precis snattat sin första chokladkaka, snart lägger sig adrenalinkicken i förmån för skuldkänslorna." och så vidare. han ser redan kultursidorna på recensionsdagen framför sig: FANTASTISKT ÖGA FÖR IAKTTAGELSER!

de imaginära hyllningarna gör honom alldeles varm i byxan och det blir svårt att fortsätta fokusera på diktandet. istället skriver han tacktal till alla de litterära priser han säkert kommer tilldelas, vilket är ett tydligt tecken på att rollen håller på att bli utspelad. när han kliver av tåget börjar han istället spela en person som underkuvar sig för vintern och låter kylan ta över hela kroppsspråket. han går med krökt rygg, snabba steg och armarna ihoptryckta mot kroppen. han ser redan kultursidorna framför sig: BÄTTRE SKILDRING AV DET SVENSKA VINTERMÖRKRETS KONSEKVENSER KOMMER DU ALDRIG SE PÅ EN TEATERSCEN!