jag åker pendeltåg på kvällen och det är alldeles becksvart ute. det enda som syns när man sneglar mot fönstret är syntetiska, stillastående eldflugor. eftersom tåget är högteknologiskt, kvalitativt och italienskt skakar det knappt när det far över rälsen, istället svävar vi fram. det italienska pendeltåget svävar framåt i rymden och utanför brer stäppen ut sig, h:r landskap af spruckna nebulosor och oberäknerliga meteornedslag.

förlåt mig. jag åker inte pendeltåg, jag åker spöke. jag åker spöke och är inte den enda som känner att jag gör det. alla runtomkring mig är enade i saken. vi pratar eller ser inte på varandra men det är en överrensstämmelse som klubbats av atmosfären. vi tittar upp i taket och räknar antalet lufthål, möts våra blickar kollapsar universum.