i juni utförde sj ett omfattande klädbyte på hela sin tågpersonal. den nya dressen är av italiensk kvalitet och betydligt mer modern. den ger dessutom ett robustare intryck från både konduktörer och tågvärdar. många påstår att bytet var mycket välbehövligt och att den gamla uniformen låg helt fel i tiden - men bosse, som själv arbetar som tågkonduktör, håller inte med. faktum är att han gjort det till sin livsuppgift att återinföra den gamla klädnaden. han har till och med startat en namninsamling för ändamålet. samtidigt som han knipsar biljetter brukar han alltid be folk om deras underskrifter.

bosses gränslösa hat mot uniformen handlar inte om något så trivialt som att slipsens nya bomullsmaterial får det att klia i hans halsparti. nej, hans indignation har helt andra grunder. jag förstår inte vilka det kan tänkas vara, så jag bestämmer mig för att stämma träff med honom för att ta reda på mer. jag tar både en liten bandspelare och ett anteckningsblock med mig så att inget ord ska gå till spillo under intervjun. vi möts vid den tattiga thairesturangen som vi bestämt. vi skakar hand och tar ett fönsterbord. vi beställer in räkwok.

- kanske var det mina upptrissade förväntningar som slutligen fick mig att hata uniformen, svarar bosse på min inledande fråga.
- så vad hade du då för slags förväntningar? frågar jag så ivrigt att jag glömmer att låta honom tala till punkt. han slirkar upp en nudel mellan framtänderna och tänker efter i några sekunder.
- ja, främst handlade det väl om bakar.
jag antecknar febrilt.
- fortsätt.
- ...kan jag få vara anonym?
- givetvis.
- bra. jo, jag minns att jag blev kolossalt lycklig när jag först hörde talas om de nya uniformerna. främst för att äntligen få se liselott och eva-britts ändor i ett helt nytt sken, efter en så lång period av tristess. jag menar, arbetsplatsen var så grå, det var samma bakar varje dag. du som är en ung man förstår säkert inte hur det tär på en. jag hade i alla fall stora förhoppningar på att de nya kjolarna skulle vara tighta, du vet, som sådana där modekjolar är nu för tiden. så man kanske skulle få se lite stjärtkonturer och troskanter.
- vilka är liselott och eva-britt?
- vi brukar ofta vara konduktörer på liknande tåglinjer.
- aha.
- de brukar lite skämtsamt kallas för "bistrovagnens fagraste bönor".
jag skriver så pennan glöder.
- sedan hade jag väl på något vis hoppats att även min bak skulle se mer ungdomlig ut i den nya kostymen. att damerna skulle betrakta den samt tissla, tassla och fnittra med sina väninnor när jag gick förbi. och att de skulle spekulera vilt kring mitt civilstånd. MEN!
han slår plötsligt näven i bordet.
- vad möttes jag av? slappare rövar än någonsin! det kändes som att liselott och eva-britt blivit tio år äldre på en dag! och att min egen stuss blivit helt enorm! är det inte helt jävla sinnessjukt?
- jo. jag skriver att du sagt "vad fan vet italienare om sex appeal?"
- men det har jag ju inte sagt.
- men jag skriver det ändå.