jag vaknade imorse utav ett högljutt, ja, rent av öronbedövande oväsen. kvoten av sömntimmar var ännu inte uppfylld och faktumet att det handlade om ett mekaniskt olåt förargade mig bara ännu mera. hade det rört sig om ett för högt skrattande barn eller en gråtande jungfru hade jag inte alls tagit illa vid, men jag tålde inte tanken att behöva bli väckt av någonting syntetiskt.

jag stormade ut, klädd i samma reklamtröja, mjukisbyxor och raggstrumpor som jag sovit i. väl där möttes jag av ett gigantiskt, oranget åbäke. det höll på att såga ner ett gammalt träd, vilket var det som framkallande oljudet. samtidigt som det syntes att trädet var åldrat och instabilt så fann jag det vara mycket vackert, och det slog mig hur absurt det var att jag aldrig lagt märke till det förut. en arbetare i hjälm vars ansikte jag inte kan förnimma berättade att det skulle räcka med att en hund nosade på stammen för att hela trädet skulle falla och inte bara vara i vägen för hederliga promenerare, utan också orsaka att gatan skulle fyllas av inälvor och brustna hundlungor. och tro mig, det är inte en vacker syn, sa han och torkade med sin handflata några svettpärlor från pannan. jag gick in och tänkte att en hunds dödskvidanden i alla fall inte hade väckt mig.