sedan den dagen kontoret fick slut på färgpatroner är ingenting sig likt. kaffemaskinen fräser och vägrar spotta ut någon mjölk. det råder panik i styrelserummet av sällsamt skådat slag, stolar välts, det ritas djävulshorn och könsorgan på whiteboardtavlor. ingen har längre översta skjortknappen knäppt och att knyta sin slips på klassiskt windsor-manér är ett minne blott. styrelseledamöterna har i rent vansinne slitit av den lilla kalufs som de fortfarande hade kvar på sina tunnhåriga hjässor. användning av dokumentförstöraren har gått ifrån att vara engångsförteelse till slentrianmässig rutin. ingen går längre på toaletten, för vad är poängen? allt är ju ändå bara skit. kontoristerna har nått en så måttlös nivå av uppgivenhet att de enbart använder sina datorer för att porrsurfa och gå in på nazistsympatiserande hemsidor. alla luktar kaviar i munnen, och hur solljus smakar kommer ingen ihåg.