som snart nyutbildad civilingenjör borde jag egentligen vara lycklig. det som gör mig deprimerad är att det inte finns någon som verkar veta vad en civilingengör faktiskt gör. för några veckor sedan stötte jag till exempel på en gammal klasskompis från högstadiet. hon heter lina, blond, blåa ögon, hästsvans, smal, väldigt söt. jag hade varit lite kär i henne, minns jag. ja, jag tänkte väl till och med fortfarande på henne ganska ofta, även efter högstadiet. vi stod i alla fall och småpratade lite. hon var precis lika söt som jag minns henne, men som alla andra idioter så ställde hon till sist frågan om vad en civilingenjör egentligen gör. innan jag hunnit svara gjorde hon det bara ännu värre genom att utbrista eller vänta, visst är det en sådan som ligger bakom en massa saker i omgivningen som måste finnas där men som man aldrig tänker på? jag nickade långsamt och försökte dölja besvikelsen i mitt ansikte. sedan frågade hon om vi skulle ta en kaffe. jag ljög och mumlade något om att jag hade bråttom. i själva verket hade jag all tid i världen, men jag valde att spendera den gråtandes i mitt studentrum istället. hon hade ju varit precis som alla andra. precis som alla andra. precis som alla andra. precis som alla andra.