jag klämmer sönder de svarta små tingesten på min kropp. det gäller att ta dem när man fortfarande kan, snart kommer de utvecklas till enorma bölder, känsliga för minsta beröring. först kniper jag de som sitter på axlarna och mitt bröst. ryggen når jag inte, den får vara. somliga av dem är fruktansvärt envisa. det gäller att borra ned naglarna djupt i skinnet, så djupt att man nästan hör hur köttet gnisslar i öronvrån. för att uthärda smärtan är det viktigt att tänka "det här är det enda viktiga i världen just nu." man måste låtsas att man inte längre älskar sin mamma och sina vänner. sedan trycker man så hårt man bara förmår och efter en stund kommer pricken ut med en vit liten pormask i följe. tillfredställelsen av att då kunna hålla giftet mellan fingrarna är obeskrivlig. det är som att all smärta under processen att få ut den plötsligt blir till en njutning.