han är förmodligen den viktigaste människan jag hittills mött i mitt liv. han är det första steget i processen att utrota karaktären "mitt egocentriska, självcentrerade jag."

han bjuder mig ofta på kaffe. vi brukar sitta på balkongen i flera timmar och prata om lyckan att leva. eftersom han ständigt är glad blir det omöjligt att vara annat i hans närvaro. han får dock ett allvarsamt tonläge varje gång jag tar upp svårigheterna med att berättiga sin egen existens och säger då såhär: det gäller att vira tankarna runt vristen, behandla dem lika hårdhänt som en olydig hund. hjärnan blir annars en okopplad schäfer, en sådan som löper amok och biter kvinnor och barn i magen.