- stadsteatern, erika.
- hej, jag heter anders mattson. jag ringer för att föreslå er göra en teateruppsättning om mitt liv.
- ursäkta?
- den skulle börja vid min födsel och sluta precis nu, i detta ögonblick, när jag ringer hit för att be er göra en pjäs om det hela. är det inte smart?
- för det första så har ni ringt till biljettkassan och för det andra är det verkligen inte jag som bestämmer om vad vi ska ta in för pjäser.
- var det erika du hette?
- ja.
- okej. då ska jag berätta för dig hur jag fick den här idén, erika. det var så att jag låg hemma och såg på TV, vilket i princip är det enda jag har gjort sen jag fyllde 65. det gick ett program om sjömän i karibien och jag började plötsligt gråta på ett sätt jag inte har gjort på decennier. jag grät som en liten flicka, erika. du förstår, i min ungdom var jag nämligen sjöman i karibien.
- okej.
- vet du varför jag grät?
- nej, men snälla ni, det är telefonkö och…
- jag var inte ledsen över att jag är gammal och min kropp snart vittrar bort. jag bryr mig inte ett dugg om det. du vet, min kropp håller redan på att falla samman och jag tar hela företeelsen med en axelryckning, förutsatt att det är en dag då jag kan röra på mina axlar såklart. det som gjorde mig rädd var insikten om att alla mina minnen och upplevelser också kommer ruttna bort i samband med köttet. jag tål inte tanken på att någonting jag har lagt ner tid på försvinner på ett så simpelt manér. jag har investerat väldigt mycket möda på mitt minne, vet du.
- hade du tänkt boka en biljett, eller?
- nej, jag ville bara uppmärksamma er om att mitt liv existerar och i allra högsta grad är redo att sammanfattas på er teater nu.
- jaha, du kan skicka in ett manus till ledningen. det är åtta människor bakom dig i telefonkön.
- ett manus! det är klart, så dumt av mig. förlåt, jag blir bara så upprymd ibland.
- jag lägger på luren nu.
- det var skönt att prata med dig. med någon. jag hade nästan glömt hur trevligt det kunde vara.
- hejdå.