det hela är mycket lustigt. jag hatade honom men det var som om jag led av någon slags förföljelserelation. jag stod inte ut med hans närvaro i ögonblicket jag träffade honom, trots att jag utan att erkänna det för mig själv drivit omkring på gatorna och letat efter honom i flera timmar.

vi brukade sitta på golvet och diskutera konstantinopel, akropolis och persepolis in i absurdum. vad hade prins mikael palaiogo den VIII för slags solfjäder på sin krigshjälm? hur gick hela processen i att plocka den där solfjädern till? hur utseddes fågeln och vem skändade den? gick det lika barbariskt till som erövringen av seldjukernas rike? usch, ibland snöade vi in oss så mycket på detaljer att jag tänkte att om någon såg oss utifrån nu hade de skrattat och hatat mig. och varje gång jag nådde den insikten behövde jag fixera min blick vid ett fast objekt, en huvudkudde, en fluga på väggen, ett dörrhandtag, ett penntroll, vadsomhelst för att förhindra mitt huvud från att explodera av ångest...

usch.

jag hatar honom för att han får mig att bli hatad av den osynliga väggen, av vinden som får gardinen att sväva några centimeter ovan mark. vi säger hejdå, han går hem och när jag ser på mina fingrar verkar de sotsvarta och jag nyser ut någonting: inte snorskvalp, utan kolmonoxid. jag har sett en reklamfilm för tvättmedel där de hävdade att "smuts är bra", men de vill ju bara tjäna pengar på mig. jag hatar dig.